Nu är jag på riktigt, riktigt less som f*n på Lillfisen. Inte sådär less-men-det-är-ju-ändå-lite-charmigt less. Utan riktigt överjävligt less.
På det sättet han sparkar, donar och möblerar om i magen så är jag överygad om att han hinner lägga sig med röven ner, varvat med huvudet ner några gånger till innan det är dags att anlända. Och det är inte behagligt!
Det är faktiskt riktigt obehagligt och jag har aldrig varit med om liknande sparkar, slag, volter eller vad han håller på med, med någon av de andra två.
Jag känner mig helt färdig och eftersom Lillfisen också är väldigt färdig så kan jag inte för mitt liv förstå varför han inte vill komma ut och hänga med oss alla istället för att göra illa sin lilla mammi.....