Nu är Sandö slut. Den tiden är över. Utbildningen är färdig, jag har blivit godkänd och på måndag kommer jag inte att åka upp igen. Det är väl en sak att det känns tungt att komma tillbaka till det verkligheten igen. Att lära sig att laga mat på nytt, fylla en diskmaskin, plocka ur en diskmaskin, medla mellan en 6-åring och en 4-åring, byta blöjor, natta ungar, hålla koll på aktiviteter... allt sånt som man liksom har glömt under de senaste veckorna. Det kan man säkert vänja sig vid igen....

Men det är det här med saknaden. Jag saknar min klass som en tok, jag tyckte det var vidrigt att säga hej då i fredags. Vissa vet jag att jag kommer att träffa igen medans andra kommer man aldrig, hur mycket man än snackar om att det ska ske, att se igen.

Jag kommer aldrig att gymma med RG igen. Jag kommer aldrig att svära mig galen över Antons urkassa förmåga att dra konstiga regler om Chicago från Arjeplog igen. Jag kommer aldrig att ha överintelligenta konversationer över rökdykarradion med Tommy igen. Jag kommer aldrig att se Lars våldsgästa ett luciatåg igen. Jag kommer aldrig att få njuta av Elias och Henkes MacGyver-förmågor igen. Jag kommer aldrig att stå och se hela gänget blåsa i Drägern när det börjar bli dags att köra hemmåt på fredagarna igen. Jag kommer aldrig att skratta mig halvt medvetslös över Pers försök att uttala ordet Analkande igen. Jag kommer aldrig att lära mig så ingående av Magnus hur man nyper ett fruntimmer på tuttarna samtidigt som man gör henne försvarslös igen.

Jag ska, så mycket jag kan, aldrig mer i livet sträva efter att tillhöra en tilfällig grupp från olika delar av sverige....

Det suger när upplösningen kommer!