1½ timme kvar och jag stålsätter mig för att hämta hem mina små grisar från dagis. Jag skulle behöva besöka ICA också men jag avvaktar och skickar dit Herr B när han kommer hem ist. OK/Q8 har en helt förvånande sjuk idé om att man inte ska sälja Dr Pepper där, så igår gick det sista Dr Pepper-förrådet från BB-väskan åt. Alltså behövs en påfyllning där.
Dagis är ungefär så långt jag orkar ta mig och ett av få ställen som har förmågan att kommentera mig och Lillfisen på ett coolt sätt (om dom gör det), och med komplimanger ist för dumma kommentarer.
Jag vet! Jag är fullt medveten om att människor jag möter inte menar nåt illa med sina kommentarer men jag önskar ändå att man kunde tänka ett steg längre innan man häver ur sig det som "bara måste sägas".
När jag får frågan; Men nu måste det väl ändå vara slutet va?! så är jag överygad att när dom ställer den frågan så VET dom redan svaret.
När folk frågar; Är du verkligen säker på att det bara är en där inne?! Så vet jag inte mycket mer än barnmorskorna men jag tror jag är ganska säker på att ingen fler har flyttat in sedan man såg EN bebis på det första ultraljudet för 22 veckor sedan.
När folk häver ur sig; Det ser tungt ut det där! Mäh, det här som är så lättsamt, rogivande och lustfyllt...
Men frågan som tar priset får väl vara; Men är du inte less nu?!
Men dålig gissning Einstien.... Jag tycker ju att det är skitkul att ha kroppen sprängfylld med vatten, en tung Lillfis att konka på, kämpa mig upp från sittande och liggande, vagga fram, andas tungt, se en fläskig kropp där jag vet att jag har sett muskler förut, se två tre hakor där det förut bara fanns en, vara en tråkig morsa till mina barn för att jag inte orkar med lekar som innehåller rörelser, en halv kropp som kliar vettet ur mig och en bebis som är mer än färdig att komma ut men som ändå hellre ligger kvar i magen och köttar på sig lite mer...
Så folk undrar om jag är less... Neheeej, inte ens lite. Märks inte det...?!