Jag hade ju en date med tandis i måndags. Min stora skräck tandis.
Det är inte första april och jag är inte riktigt onykter, utan jag är helt ärlig när jag säger att det gick ganska bra!
Jag var hos tandhygeinist Monica som var sådär bra som man möjligtvis kan vara när man har som arbete att rota runt i gapet på folk. Hon behandlade mig som den lilla fem-åring jag förvandlas till när jag sätter arslet i den vita stolen.
Självklart så fanns det lite jobb att göra i Mickans gap och jag ställde in mig på nya möten med tandis Johanna. Men Johanna har visst slutat och ersatts av Sven. Och förutom Monica så är Sven anledningen till att jag tillochmed ser litegrann fram emot att komma tillbaka!
Sven var vänlig nog att komma in och hälsa och Monica drog faktan om den tandis-rädda flickan som låg framför honom. Hon förklarade att Mickan inte alls tyckte om att vara där. Det var då som Sven tog en plats i mitt hjärta och fick mig att känna hopp för tandläkar-kåren. Hans första ordäxling med mig löd;
S- Och tror du att jag vill vara här då? Jag har haft en jävligt skön semester som gärna hade fått fortsätta, så jag tycker faktiskt inte heller att det känns så jävla kul att vara här.
M- Nehej, det var ju synd, men då har vi ju nått gemensamt ialla fall!
S- Ja, och om du är rädd för att det ska göra ont hos mig så ska du veta att det gör jävligt mycket ondare att peta nagelbanden än att vara hos mig.
M- Då tror jag inte att du petar nagelbanden speciellt ofta...

Jo, jag ser nog liiite fram emot att träffa Sven igen och om det inte var för att jag kommer ha ganska begränsad tillgång till att prata när jag ska träffa Sven så tror jag nog att jag kanske skulle kunna ge honom en match i stinkande ordförråd, för där verkar jag ha hittat en värdig motståndare.....