Det var en stor dag för hemmafrun igår. Ni trogna är säkert löjligt medvetna om hur löjligt fast jag är i rymd-träsket.
Och igår var herr Fuglesang i stan för en föreläsning. Och vem skulle sitta på första nörd-plats?!

Nu blev det inte jag. Jag tyckte att det lätt skulle räcka med att dyka upp cirkus en kvart innan GO!
Långt innan den kvarten så fick vi från källor på plats veta att de redan var i färd med att avvisa folk. Det var FULLSATT!
Så Jossan frågar lite snällt; Vad ska vi göra nu då?
Hah! Hon trodde att vi skulle ge upp....
Jag har sagt det förr och jag säger det igen, allra käraste Jossan är inte den skarpaste kniven i lådan...
Nej, det här skulle inte få passera utan en fight!
Så vi ilade till bilen, bröt tre trafikförseelser i kaoset och hann upp precis i tid för att inte ha tid att bråka speciellt länge. Det var tur det.... för mannen som chefade där!
Jag lovar, han hade inte, och då menar jag INTE, velat ta en rond med Mickan där och då.
Och kanske såg han mina svarta ögon, alternativt min otroliga charm som normalt finns där någonstans. För det enda han sa var att vi inte kom in just där men vi kunde gå in bakvägenoch hoppas på att ialla fall HÖRA kalaset.
Jag sprang, jag sprang fel och jag kom till slut fram. Någonstans där på vägen hade ointresserade Jossan gett upp.
Så jag kom till den bakersta bakre delan av salen då det blev tid att tänka ut en snabb plan att även på SE kalaset. Så jag spande in ett lämpligt offer, gömde de svart ögonen och plockade fram så mycket som det gick av den nämda charmen. En kille nappade på detta och jag fick tillbringa närmsta timmarna tätt tryckt framför honom. (han var ett huvud längre och såg allt trots lilla mig.) Tack främling!

Ett par timmar senare lämnade jag kalaset. Trött, svettig, utmattad, men LYCKLIG!!!!!!!