Det var längesedan jag var så trött efter veckans tre första dagar som jag är just nu.
Preparanden suger musten ur mig!

Titintills så har utbildningen varit jättebra. Våra lärare, brandmannen Markus och brandmannen Markus, är kanoners. Lugna, sansade och lättsamma.
Börjat av veckan har innehållit slangdragning av olika mer eller mindre avnacerade former.
Beräkningar på vattenåtgång av olika sammankopplingar av slangar (ingen har någonsin berättat för mig att man måste vara matematiker för att bli brandman... detta oroar mig lite. Det är ju inte så att jag var Einstein på mattelektionerna precis!)
Vi har sammankopplat olika stegar och varit uppe i det blå på klätteräventyr. (Nåt säger mig att jag inte har mycket till steg-vana då jag efter åtta meter tyckte att stegen blev lite vinglig, samtidigt som de andra påpekade vilken stabil stege det var... hmm, samma planet???)

I förmiddags var vi ner till Storsjön och körde motorsprutan. Den används när man har möjlighet att komma till en vattenkälla, te.x en sjö och kan pumpa vatten därifrån till motorsprutan och vidare till slangsystemen. Detta gör att man aldrig kan få slut på vatten och kan koppla upp så mycket slang man behöver utan att invänta nya tankbilar. Det här har jag faktiskt övat på med stationen så det här kunde jag utan problemos...



Motorsprutan (den röda) som suger vatten ur sjön med den svarta sugslangen



Peder, Niklas och Markus i hävaren. Östersunds hävare går 32 meter men pga blåst idag så kunde vi inte gå upp till mer än dryg 20 meter. (Förövrigt samma höjd som våran hävare i Krokom går.)



Drygt 20 meter över Östersund...


Sen var det dom beryktade burarna som skulle tas i bekrypning.... Om jag ska vara helt ärlig så har dessa burar oroat mig lite sen jag fick höra om dom.
Detta görs på vissa ställen som ett klaustrofobitest och är ett bra sätt att öva rödkykning i trång miljö där möjligheten att vända och röra sig obehindrat inte finns.
Det går ut på att man ska krypa igenom ett bursystem i galler i tre våningar där det finns luckor som ska öppnas och krypas igenom för att kunna ta sig upp och ner. Man får känna sig fram för att försöka att inte hamna i en återvändsgränd och behöva backa tillbaka. Burarna avslutas med en tunnel som är så trång att de som är lite större måste ta av sig luftpaketet från ryggen för att kunna åla sig igenom. (Jag och Niklas gjorde också  på detta viset, mest för att prova på att ta av sig luftpaketen i väldigt begränsat utrymme och för att prova att jobba med paketen skjutandes framför sig.)
Detta görs i helt mörker och med larmställ, lufttuber och andningsmask på.
Igår gjorde vi burarna som en kall rökdykningsövning, med "bara" becksvart mörker. Och idag var det varm rökdykningsövning i burarna. Då har vi en tempratur på 54 grader och luftfuktighet på 100 procent för att öka på värmekänslan.
Jag gjorde båda övningarna med Niklas och det gick bra för oss både igår och idag. Man blir ganska snabbt desorienterad i mörkret och att veta var och i vilken rikting man befann sig var inte alltid lätt. Vet inte om vi bara hade tur eller om vi faktiskt visste vad vi svarade när rökykarledaren frågade oss titt som tätt om vi hade koll på vilken våning vi var på....


En del av burarna ifrån kontrollrummet


Innan övning skulle vi arbeta upp pulsen med löpband och klätterstege...
Markus kontrollerar.


Jag och Niklas innan den varma övningen


Jag och Niklas EFTER den varma. Härlig igenomblöta och slutkörda.
Men nöjda efter en mycket väl genomförd insats.


Lite eftersnack och nerkylning


Och en utmattad Ted efter hans insats