Finns det inte alltid något att oroa sig över eller att vara rädd för?!
Nu är jag rädd att min oro sedan en tid tillbaka är på väg att besannas..... ett samtal om att mormor, min kära Ollol, har kastat in handduken från jordelivet och forstätter sitt 85-åriga liv på "annan ort".

Just nu ligger käraste Ollol i respirator med misstänkt lunginflammation på intensiven och väntar på att få komma ur andningshjälpen och in i medvetandet igen.
Jag är ju som medveten om att Ollol har blivit lite till åren och därmed också lite gaggigare men på ett sätt så har jag som lite svårt att förstå att hon har blivit gammal och gaggig.....
Det mesta finns ju kvar där, hennes uppmuntran, de otippade kommentarerna, minnena från förr, glädjen över livet och hennes fantastiska förmåga att vara tacksam och glad för ALLT hon har och har varit med om.
På något sätt så ser jag nog inte att hon inte längre kan läsa, sy och brodera, att hon krockar med väldigt många saker som "står i vägen" och att hon har gjort minst tre stora vurpor för mycket....

Så nu är jag rädd att min oro inom kort kommer att besannas, att samtalet kommer att komma.
Men vad vet jag, kanske jag bara har blivit hönsig och överreagerar. Kanske sitter hon snart hemma vid köksbordet igen.

Den som lever får se!