Yes, nu är vardagen tillbaka på riktigt igen, stora på dagis, lilla i vagnen och morsan vid frukosten. Solen börjar smyga sig fram nu, tredje dagen i rad med 23 grader ute och strålande sol.... täckbrallorna får jobba hårt i dagar som dessa.


Justja, jag åkte ju Fjällbryntloppet i söndags.
Det gick bra om man ska tro de som kan saken. De tidsramar jag skulle hålla mig inom (läs; skidtur med olika hinder) höll jag ju bra. B sa att om jag åkte loppet under 1,20 så var det väldigt bra för en färskis som jag, jag kom igenom banan på 1,11. Men jag tror det fanns många som kom i mål lyckligare än vad jag gjorde.... Jag ska inte göra en Fredriksson här och bortförklara detta med mitt onda lår..... nej då. Däremot, det som stör mig mer än Pernilla Wahlgrens hårfärgnings-reklamer, är att utan två utförs-vurpor så hade jag antagligen spräckt 1,10-gränsen.... DET STÖR MIG!  Så pass att jag på vägen hem bestämde mig för att anmäla mig till ICA-loppet i Åsarna på lördag i 17 km-klassen. Herregud, se vad denna tjurighet gör med mig.
Faktum är att jag känner mig idag faktiskt hyfsat nöjd med min tid i och med att så många faktiskt har berömt den fina tiden. Och hade jag gjort det även i söndags så hade jag antagligen aldrig kommit på den galna iden om att göra om saken i Åsarna en vecka senare, men som jag funkar... har jag sagt det så har jag.... Synd bara att tjurigheten kommer först och förståndet senare. Detta känns i många stunder lika genomtänkt som att Idol-Johan nu ska släppa en skiva...
    Utöver själva loppet så vart denna kyliga februaridag en helt fantastisk dag, solen bara sken och sken, snön glittrade, inte ett moln i sikte... Nästan så att det var en fröjd att plöja igenom banan. Tänk vad vi har det bra här uppe i Jämtland ändå.....
             
  Detta, ni stockholmsråttor, är vad en februaridag ska se ut som......