Såg våran supergranne imorse, kånkandes, bärandes, skottandes, plockandes..... ja, nåt gör hon iaf har ALDRIG sett henne sitta ner och bara vara. Ok tänker ni, det gör väl alla mammor. Men denna kvinna är över 80 år. Vi är inte riktigt överrens om hur gammal hon är för ingen har frågat, men de inbitna Krokomsborna vet på ett ungefär... Till saken hör att tanten faktiskt lätt skulle kunna tas för en 60-åring och med tanke på som hon håller på med huset och trädgården och allt annat, snälla gode Gud, gör mig till en sån gammal tant!
Iaf så tänker jag tillbaka på en morgon för nån månad sedan. Jag skulle gå till dagis, barnvagnen i ena handen, snowracern med Wille i den andra och hunden som var på väg åt sitt eget håll i den tredje handen (man kan få till många händer..) Så möter vi söta tanten och drar vår vanliga morgonrutin inkluderat dagsform, väder och ungarna. Innan vi ska avsluta och vi drar vidare till dagis så påpekar hon mitt dagliga kånkandes på allt i mina femton händer och jag tänker att denna dagen kommer att börja bra, nu ska hon berätta för mig vilken fantastisk morsa jag är som bär, kånkar och drar fram och tillbaka, dag efter dag. Men NEJ, hon stannar vid faktum att det är så och går in på en lite oväntad bana.... Hon börjar berömma B! Hon säger att vi har sån tur som har en sån bra pappa till barnen, han är så trevlig och hjälpsam och att det måste väl ändå vara den bästa man jag kunde få! HALLÅ! Jag då? Är det jag eller B som pölsar gatan fram och tillbaka varje dag, som hon ser skotta snön... vart och hur kom B in som hjälte i bilden..?!
Men snäll som jag är så ler jag och håller med henne, han är ju så fantastisk....

Det här med att han inte är MIN MAN, det lät jag vara. Det får hon tro!