Den sista veckan har jag tillbringat mest all vaken tid, lite ovaken också, hos Olloll på sjukhuset. Det har verkligen varit upp och ner. Hon har varit nere för räkning, och överraskat oss alla med att komma tillbaka några gånger. Till och med överraskat personalen på sjukhuset.
Men idag släppte hon taget och lämnade oss för att vandra vidare.
Jag saknar henne just nu men jag vet att saknaden kommer att bli så gigantiskt mycket mer när allt som hänt har fått sin tid att sjunka in.
Det har varit en sån påfrestande vecka med toppar och dalar, skratt och tårar och ett huvud som inte riktigt har hängt med i alla snabba kast och besked. Jag har aldrig känt mig så här utmattad psykiskt, jag är helt färdig.
Men nu är det nya tag som gäller för att komma iväg till Turkland på torsdag morgon. Bita ihop och rodda inför det är min plan för de närmsta dagarna så får jag ta sviterna efter det som hänt på en sandstrand i solen när det är dags. Vet inte riktigt om denna semester kom vid precis rätt tillfälle eller väldigt fel.... Rent egoistiskt så känns det ialla fall väldigt välbehövligt.
Jag är ialla fall så glad att vi verkligen fick tid att säga hej då och tid att säga allt som vi ville ha sagt. Kan man ha bra avsked och avslut så var det precis ett sådant vi fick. Tack gode gud för det. Och tack för all tid jag fick med min Olloll. Som barn och som vuxen. Alla år och alla dagar. Från början och till slutet.
Olloll, vi ses i Nangijala om Astrid Lindgren har rätt!


Bilden är tagen för två dagar sedan. Hon var så glad att Beppe hängde vid hennes sida dag ut och dag in.