Idag känns det tungt. Idag ÄR det tungt. Min lilla bäbis är borta och kommer  för alltid att vara borta.

Anette ringde i förmiddags och så mjukt och snällt hon bara kunde så berättade hon att hennes son hade sett en katt ligga brevid järnvägen. Anette gick själv och kollade och såg att det var våran älskade Gunnar som mött sin sista stund under ett tåg.
Gunnar var ju bara min lilla bäbis. Han skulle ha fyllt nio månader första februari, och nu får vi inte ens fira hans första födelsedag.
Herr B är på dagis och hämtar pojkarna och när dom är hemma så är det dags att dela den första stora sorgen för denna familj, med barnen.

Den känns så förbannat tomt utan våran femte familjemedlem. Vem ska jag nu sova med, laga mat med, gå på toa med, duscha med, se på tv med och gosa med. Gunnar var faktiskt med mig var jag än var. Min ständiga följeslagare och svans. Och jag kommer att sakna denna översociala katt nåt så förbannat.

Vilken jävla skitdag!