Dags att avverka sista natten. Sen väntar en vecka med ledighet, förhoppningsvis friskare tider, Majorens tillfälliga återkomst, vindrickande, läkarbesök, tandis-besök, soffläge och semsterlängtande.
Sen tror jag mig ana att det kan bli en vecka med oförutsedda händelser, en big deal, mycket känslor och "the ens of an era"....
Men det är ju bara som jag tror....

Nu är det gjort. 1 december. Gran Canaria. Jag. Carro. Pappa Staffan. Allt klart. Ingen återvändo.
Fiiint!

Idag ska jag vara fin, vänlig och givmild mot mänskligheten.
Vi har här i Östersund fått ett stort antal flyktingfamiljer som bor på gamla F4. För er som inte har haft vett att bosätta er i Östersund och därmed antagligen inte heller läser någon av våra lokalblaskor kan jag meddela att dessa stackars människor har kommit hit och blivit hotade av några, med största sannolikhet, misslyckade IQ-befriade svennar.
Flyktingarna har alltså kommit hit, för att mötas av nya hot och utan ägodelar. Så när Caroline frågade om jag kunde rota fram varma barn och bebiskläder, nappflaskor, filtar och annat jag vill avvara så började jag genast rota fram det barnen inte längre använder.
Enjoy the Wille och Linusska artelleriet alla små söta flyktingbarn!!!

Det kanske inte är så mycket tjafs mellan mig och Carro egentligen, det handlar nog oftast om rena bråk. Slagsmålen har iof blitt mycket mindre och är numera väldigt sällsynta. 
Man har ju mognat.........................................................

Jodå, BORDE sova men syster Carro ringde och väckte mig så nu är det kört...
Vi håller på att kolla datum för resan till Gran Canaria, hon och jag. BARA hon och jag. Det här med att få till det så att alla tre systrarna Larsson kunde åka tillsammans, samtidigt, var ingen lätt match och mina tappra försök att få till det har nu nästan helt lagts ner, verkligens Mission Impossible!
Vi har inte sagt nåt till mamma och pappa än men kan redan höra svaret från mamma (med orolig stämma); Ska ni verkligen åka tillsammans, det kommer ju att bli så mycket tjafs...
Pappa kommer kanske inte att säga något alls innan, men väl där, när tjafset kommit igång kan jag höra honom (med arg stämma); Håller ni inte käften nu och slutar bråka så skickar jag hem er....

Jag och Carro är alltså inte kända för att kunna hålla sams speciellt mycket eller ofta och nu ska vi alltså dra iväg på okända vatten tillsammans. Kan bli spännande det här....


Mickan, Carro och bråkspärren mamma. Synd vi inte kan ha med henne vart vi än går...

Jag är så -förmodat svärord- less på de dagliga telefonsamtal och SMS jag får från Jossan om att det är oacceptabelt länge sedan hon kunde läsa nåt nytt i bloggen, att jag nu ger vika.
Och man kan ju tycka att jag borde ha något att skriva efter all denna tid. Det har jag inte!

Så Jossan, det här vart ju kul.......

....på Mickans födelseda!
Och hon firar på det enda värdiga sättet.... ut och racea med lastbil!
Håll i ratten Östersund, Mickan is on the road!!!!

Wille tillbringar just nu den mesta av sin tid med att konstant påminna oss alla om att han och jag ska på bio imorgon...

Wehee vad vi är lyckliga!

Och det känns på nåt sätt lägligt att sätta på ungarna det tunga artelleriet....

Har tillbringat kvällen på stationen och gissa om killarna blev avundsjuka när jag berättade att jag målar tvättstugan rosa!!!!!

...har bakat chokladrutor.
Effektiv pöjk!

...har gjort två väggar klara. Bara några fler kvar nu...

Sånt som inte ska vara rosa är nu tejpat och det är klart för ett första lager på två av väggarna. De andra två behöver jag Herr Bs hjälp på. Eller nån annan som inte har nåt bättre för sig...

Wille är hemma med mammi idag. Vi hostar lite tillsammans och Wille snuvar en hel del. Inte så att vi håller på att dö och inte heller så att det går någon större nöd på oss men han ville vara hemma och vem är jag att neka egentid med bara en av grabbarna....
Kul vore ju om jag idag kunde passa på och få arslet ur och använda färgen jag köpte igår för att måla tvättstugan med. Cericerosa ska det bli. Vilken fröjd det kan bli att hänga där inne...

Men nu är det frukost-dags och vi ska svulla i oss en korv grisgrynsgröt.

Om ni kunde se de sötaste gubbarna nyss.... (kunde ni gjort om jag hade haft vett att ta med mig kameran ut.)
Herr B hade dragit med Jörgen för att hämta en bil som Herr B har köpt. Och oj så söta, vänliga, kärleksfulla och samspelta de två var när de under Mickans uppsyn lastade av maskinen från grejen den åkte på....

Sötisar där!

...vad jag älskar min Gunnar!

Då drar jag iväg för att se om orken räcker till ett löppass.
Hörs i nått slags skick!

Klockan är inte ens åtta och jag har redan hunnit få i mig nedanstående. Plus gröt! (Och en par alvedon).
Gör inte detta mig pigg så vette fan om det ens är möjligt. Möjligheten finns ju förstås att jag hinner med en karriär som tablettmissbrukare i min jakt på pigghet.... Men det problemet får jag ta tag i då...

Idag har jag sovit. Herr B kom hem på lunch och lovade väcka mig igen klockan 2. Herr B ringde och väckte mig klockan 2. Jag lovade att kliva upp. Jag somnade om. Vaknade när Herr B med barn kom hem klockan 5. Förbannad att jag sovit hela dagen.

Imorgon får det fan ta mig vara slut på soveriet.....

Om inte jättemånga timmar så börjar en "ledig" vecka. Och jag gruvar mig för att den ska bli som förra gången jag hade en sån.... då jag sov!
Jag sov på dagen, jag sov på natten och vissa dagar var jag förvånad att jag ens var vaken när jag åt... Jag fattar inte att jag är så trött.
Så denna vecka ska jag gå in stenhårt för magnesium?! Jag beklagade mig lite för Therese om min trötthet och hon tipsade om magnesium. Själv kan hon inte äta dom längre eftersom hon blir "tokspeedad" av dom. Och till skillnad från Therese så vill jag inget hellre än att bli tokspeedad, så min plan för vecka 42 är att öka dosen till lite mer än vad som står på burken, det är ju trots allt bara rekommenderat intag. Och det som står där gör inte mig speciellt mycket gott. Så jag ska ge magnesium all min uppmärksamhet denna vecka och hoppas på lite kraft. Skulle ju faktiskt vara kul att ha lust och ork till att träna igen....


Tänk att tillbringa en vecka så här. Ren och skär tortyr......

Min älskade Wille ringde inatt när jag satt på jobbet. Han hade vaknat till och ville ringa och prata med sin lilla mammi. Det vart ett långt samtal, mest om lego. I princip bara om lego!
Vi var tvungen att bryta samtalet ett tag då en gäst kom. Jag gick och hjälpte gästen och kom sedan tillbaka i samtalet med Wille. Givetvis så var han ju tvungen att veta vad jag hade gjort, så han frågade;
"Var det en person eller en tjuv som kom?" Jag svarade att det var en gäst som ville ha hjälp. "Vad bra, då behöver jag inte ringa polisen".

Det är tur att jag har Wille som ringer och kollar läget med Mammi ibland....


Min älskade räddare i nöden....

Min lilla Linus har de sötaste rumporna jag sett.....

Då lämnar jag snart arbetets portar för idag, medveten om att det aldrig kommer att kännas så här igen.
Det kommer aldrig mer att kännas så fantastiskt, blåsa sådana romantiska vindar, kännas av sådana kärleksfulla vibbar, spridas sån fantastisk värme eller beröras så mycket.
Allt kommer från och med nu att kännas lite kallare... lite gråare....

Jag står just nu perfekt placerad, med det perfekta målet i mitt sikte, bara några bord i vägen och ser på den mest fulländade, vackraste, mest fantastiska varelse som han där uppe kan ha skapat. (Nej, ingen spegel jag står vid).
Det enda som stör mig just nu är tanken på att jag kanske borde haft lite fler trosor med mig till jobbet....

Jag har för säkerhets skull, dagen till ära, kollat med min chef vart gränsen går för väldigt vänligt bemötande av gäster och trakasserier av gäster...
Hon sa bara; "Det är lugnt, kör på du..." Också skrattade hon.
Jag kommer att låtsas som att jag aldrig hörde skrattet och köra hårt som f*n!!!

Det kan bli blött på mitt jobb inatt....

Det var vetskapen om att just denna dag kanske möjligtvis skulle kunna komma, som gjorde att jag började arbeta på just det stället jag arbetar på....

JUST. DENNA. DAG.

Eftersom jag har haft en tid med liiite för många defekter på kroppen så har träningen fått legat på en ganska liten dos jämfört med friskare tider. Styrketräningen har flytit lite grann, cardion däremot... knappt inte ens lite!
Men nu är jag på väg att jobba mig tillbaka och började morgonen med att gå rullbandstestet. Det gick ju. Trött eller tröttare kan ju diskuteras men det var inga större svårigheter att ta sig igenom testet. Fast semester ska vi kanske inte heller likna det vid...
Sen blev det en timme till på bandet. Nu har jag duschat och exakt NU ska jag ta mig en vilare....
Det är tröttsamt att komma igång igen!


Min rygg när jag gick mitt allra första rullbandtest!

Jag har snappat upp att de ska börja terrorbomba Europa. Och jag som snart ska ut och flyga i Europa, om det är där Gran Canaria ligger... Jag kanske snart dör, bombas och exploderar i luften.
Då skulle Herr B behöva en efterträdare till mig. Intresserad? Hör av er!

Linus bjöd in sig själv till Hans och Therese igår. Självklart gjorde han detta i middagstid. Och självklart hade han turen att bli bjuden på middag där, EFTER att han hjälv hade ätit middag hemma. Soppa och tre mackor sopade han i sig till efterrätt. Under middagen hade Linus och Therese följande konversation när Therese skulle ta mera soppa;
L- Nu räcker det!
T- Men det bestämmer väl inte du...
L- Nej, Wille bestämmer...

Tydligen har lillebror tuktats rätt bra av storebrorsan.... Och morsan funderar på att ta en kurs hos sin förstfödde.

Idag är jag hemma med "sjukt" barn. Lite osäker på vart gränsen går för att vara sjuk men Linus är ialla fall tillräckligt sjuk för att få sova så länge han vill på dagen, sitta med datorn och kolla på brandbilar, få domdera lite som han vill och ha kvar nappen i munnen fast han har varit vaken ett tag.
Han är även tillräckligt frisk för att orka röja på som vanligt, leka med gott humör och äta på Linus alldeles egna sätt med Linus alldeles egna mängder.
Avgörandet till om han idag var frisk eller sjuk fick bestämmas av hans hostningar som kommer en i timman (en dålig timme så kommer den en gång i halvtimman). Samt det som låter från hans hals/mun, som en läkare säkert skulle kalla väsningar.
En läkare på Krokoms hälsocentral skull dock kanske kalla det urinvägsinfektion.... men det är en annan femma!


En slummrare med Gunnar och mammi kan man ta när man är sjuk.

Nu har den sista skörden fått flytta in pga uppenbar risk för köldskador...
Och stolt över mina verk, det är jag!

Paprika


Tomater i oika mogna stadier


Och bigsize tomatoes (+några bebisar)


Majskolven skulle kunna vara min produkt den med...
På riktigt! Den skulle verkligen kunna vara det...

Kom nyss hem från en utryckning och gick upp till Wille för att säga god natt när han slänger sig runt mig i en bamsekram och säger; Snart är jag jättestor så att jag kan börja jobba som brandman med dig mamma!

M- Nästa sommar vill jag köpa höns att ha i trädgården. Tycker ni att det skulle vara roligt?
W- Ja, men då måste vi bygga ett hönshus och staket till hönorna.
M- Det får bli pappas jobb.
W- Också behöver vi inte köpa ägg på affären något mer.
M- Nej, då kan vi bara gå ut och hämta äggen.
W- Då kan vi köpa en tupp också!
M- Men nej måste vi det, dom låter ju så mycket...
W- Men då kan ju han väcka oss...
M- Ja men det har vi ju väckarklockor som kan göra.
W- Ja, jag tycker att vi köper en väckarklocka istället för en tupp!
Wille tänker till ordentligt ett tag
W- Pappa, jag vill inte köpa en tupp. Jag vill ha en väckarklocka istället!

...då har jag börjat/avslutat (välj själva) dagen med att dra ut ett helt stort glas juice över skrivbordet på jobbet, Stabilt!
Verkar ju inte kunna börja så väldigt, vidarevärst, mycket sämre. Ska bli spännande att följa utvecklingen av Oktober månad...

Mickan mår fortsatt inte på topp... Jag mår illa, är trött, mer tom i huvet än vanligt, förvirrad (också det mer än vanligt) och just ja, jäkligt vinglig bör läggas till.
Har under storröjning på stationen ikväll hunnit ramla tre gånger med resultaten; en jäkligt öm armbåge, ett hyfsat ömt knä och ett likadant, fast smalben. Fortsätter det så här så har Mickan en rätt så funktionsoduglig kropp imorgon...