Det är för att få uppleva såna pass i gymmet som jag gjorde idag som jag traskar iväg dag efter dag....
Idag var ett perfekt pass som man önskar aldrig skulle ta slut. Det kändes tungt, det VAR tungt. Vikterna var stora. Musklerna jobbade stenhårt. Det pumpade ordentligt. Flåset ansträngdes rejält. Varje repetition gjordes alldeles enligt stilguiden, allt och alla som skulle avverkas avverkades. Inga genvägar. Bara hårt och riktigt arbete för att ansträngt ta sig igenom alla reps.
Men framför allt, det gjorde ONT! Så fantastiskt, härligt, skönt ont....
Tänk om man alltid hade dessa dagar med härlig smärta i bunkern.... Idag gick Mickan (tro´t eller ej) med ett stort leende hemmåt!

Men vad säger man; Allt härligt har ett slut!
Så även här. Jag sitter nu och väntar på att B ska komma hem så jag kommer iväg på kvällens löprunda. Inte alls vad jag gillar att göra. Men jag vet att det måste göras och att jag ska ta mig igenom dimman.....

Jag vet inte vad det beror på att jag inte älskar löpningen. Men jag skulle gissa att det beror på att det är så jävla jobbigt. I gymmet är det en härlig smärta, det gör ont. I löparspåret är det bara vidrigt ansträngandes jobbigt.
Men jag drar mig ut på mina rundor för att jag vet att jag aldrig EFTER en runda har ångrat att jag drog iväg och kämpade mig igenom stegen.


Summa sumarum.... Mickan är en lat jävel som är rädd för att känna sig riktigt ansträngd. Smärtan man upplever i gymmet däremot, är skönt härligt levande!