Har funderat lite över det här med "mamma-bloggar". Hur kan det komma sig att så många av dessa mamma-bloggar har så ofantlig många läsare, och framför allt varför?!
Tydligen så räcker det inte att ha barn som omnämns ibland för att heta mamma-blogg. Nä, man ska ha barn som omnämns JÄMT.... givetvis måste det skrivas lite om pappan också, som är sådär helt felfri och perfekt. Som gör allt och lite till för barn och sambo. Som aldrig höjer rösten eller säger emot.
De måste ju finnas ett antal helt perfekt män i världen, och tänk att alla mamma-bloggande jag-kan-inte-roa-mig-själv-för-jag-har-barn-morsor fångade detta fåtal män....otroligt!!!

Men min stora undran är... exakt hur kul är det att dagligen hänga med i en blogg där det till 95% skrivs om dagsfärgen på barnens bajs, hur många gånger barnen väckte mamma inatt, vilken middag, lunch och frukost barnen åt (givetvis med bilder), hur mycket barnen spydde efter måltid etc, etc.
Vem vill/orkar bry sig i vad dessa främlingars dagar består i?
Dagar som förövrigt har samma innehåll dag efter dag, förutom att bajset kanske har ändrat färg och barnen givetvis aldrig får samma mat  två dagar i rad.
Och bilderna, det är i princip samma perfekta bilder dag efter dag, lite olika bakgrunder bara. Mamman som har så fullt upp med sina barn att hon knappt hinner med nåt annat har minsann alltid, varje dag, tid att stå framför spegeln och sminka sig ordentligt för att med gott samvete kunna vara med på bilderna på bloggen.....
Detta om något måste ju vara en egotripp i klass med Fredrikssons jag-är-inte-tillräckligt-bra-på-skidåkningen-längre-men-om-jag-kör-för-fort-och-får-fotboja-eller-vurpar-på-rullisarna-så-får-jag-en-notis-i-lokal-pressen-ändå......

Nä, hipp hurra för min härligt vanliga familj där vi skriker, bråkar, fiser, rapar, går osminkade och har barn som inte alltid gör som vi vill.
Hurra för att jag som morsa kan gå ut och roa mig på egen hand, att jag tycker det är ok att ta familjeledig och gå på krogen med vänner, bli lite halvdragen och vara bakis dagen efter. Jag avsade mig inte mitt sociala liv, ibland utan barnen, för att jag blev mamma.
Nä igen, hipp hurra för att jag är som alla andra, ibland utan, men oftast med bråk, rapar och fisar...  jag är ju en helt vanlig svenne jag, svårt att förneka!!!

Ett litet collage på min härligt skitiga, osminkade och framförallt operfekta, men ack så goa familj...