Det här med förhållanden har disskuterats flitigt den senaste tiden i min familj. När är det dags att gå, hur länge ska man prova, vad ska man tåla osv.
Jag och syster Carro blev dock väldigt upprörda över vad våran moder kläckte ur sig i sammanhanget. Jag hade iof hört argumenten flera gånger tidigare men Carro hade inte fått ta del av resonemanget ännu. Så när Carro hörde vad mamma ansåg så vart det storm och jag vart extra taggad denna gång, mest pga jag och Carro väldigt sällan har samma åsikter... Så när hon drog sin repetoar om att man såklart ska stanna kvar även om mannen inte hjälper till hemma, om man oftast är hemma ensam, om man inte längre pratar med varandra osv. Allt det är bättre än att vara ensamstående morsa. Vi fattar inte riktigt att hon säger detta, var är självständigheten? är det kanske nåt som hänger kvar i 50-talisterna, dom har kanske inte riktigt kommit in i det nya moderna livet....? Vi ansåg väl snarare att man ska väl för fasiken inte behöva slava i sitt eget hem, klart som f*n att man hjälps åt. Och om man blir ensamstående så ska väl ungarna delas lika..... OCH man kan ju faktiskt träffa en ny... kanske kommer Jöback just den dagen....

Mamma, ibland skrämmer du dina döttrar......